“Men om du ramlar nu kommer du att flyga som en vante”, argumenterade jag med min ettåring där han snurrade runt i toppen av en stentrapp och absolut inte ville ha någon assistans ner av mamma. Då fnissade min granne till bredvid mig. Hon hade aldrig hört det uttrycket förut, vilket inte är så konstigt förstås – hon flyttade hit från Ungern för ungefär fem år sen. Och så är det väl med många av modersmålets uttryck, de har varit med oss sedan barnsben och är så självklara i våra öron att vi inte funderar mycket närmre på dem när vi säger dem. Att flyga som en vante. Ja, fara som något nästan viktlöst och lättkastat. Lite okontrollerat och potentiellt en bra bit. Börjar man se efter går det att notera en hel del handbeklädnader i våra idiomatiska uttryck. Att lägga vantarna på något, att behandla någon med silkesvantar eller att ta i med hårdhandskarna till exempel. Alltså att lägga beslag på något på ett kanske inte helt ärligt eller moraliskt sätt, att behandla någon varsamt och motsatt, att behandla någon eller en situation på ett seriöst och kraftfullt sätt. De här talesätten dyker upp i svenskarnas nutida språkbruk utan konstigheter, men har du hört någon slå vantarna i bordet eller kasta handsken på sistone? Vantar och handskar har varit med oss sedan fornsvenskan och haft roller i våra seder och bruk. Utöver att värma våra händer har de kunnat användas på olika sätt för att skicka sociala signaler i ett sammanhang. Som att slå vantarna i bordet, vilket betyder att gå i konkurs. På så sätt, förmodar Hellquist m.fl. i Bonniers ordbok Bevingat från 2000, har de fastnat i idiomatiska uttryck. Att kasta handsken vid någons fötter var enligt medeltida seder en utmaning till strid och genom att ta upp handsken antog motståndaren utmaningen. När dessa seder har försvunnit ur vår vardag är det inte särskilt märkligt att även dessa sätt att formulera sig på har minskat i frekvens och kanske till och med försvunnit med dem. För vårt svenska språk är högst levande. Idiomatiska uttryck glöms bort och några nya kanske tillkommer. Men det fina med ett levande språk är att om du hittar ett uttryck du vill återuppväcka är det bara att börja använda det. I bästa fall sprider det sig till andra språkanvändare och tas i bruk igen. Särskilt om du står väl i vantarna hos någon. Ja alltså är väl ansedd av någon och står högt i gunst hos denna. I fall där något inte alls går som du vill – till exempel om du är ett år och inte får gå över gatan själv – kanske du blir så rasande att du tappar vantarna. Du förlorar alltså fattningen och kontrollen över dig själv av emotionalitet. Om något däremot går snabbt och lätt eller utan svårighet, ja då går det som att lappa vantarna i månsken. Eller, om du för en sekund vänder bort blicken, som för en ettåring att klättra till livsfarliga höjder.
