Min yogalärare räknar i solhälsningarna. Nio ska det bli. Ekam, dve, trini, catvari. Hon räknar på sanskrit och vi följer med i rörelserna. Vi ska ju egentligen försöka stilla sinnet, samla koncentrationen och med hjälp av rörelserna behålla fokus i en fysisk meditation, men när hon räknar spinner mina tankar genast iväg (språk ni vet). Visste ni att svenska och sanskrit är släkt? För visst kan ni se likheter mellan
ekam, dve, trini, catvari, panca, sat, sapta, astau, nava och
ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio?
Och kan ni räkna lite på engelska, italienska, franska, spanska eller tyska ser ni kanske lite likheter där också? Ta siffran 3 till exempel. Trini (sanskrit), tre (svenska), drei (tyska), three (engelska), tre (italienska), tres (spanska), trois (franska), tres (latin). Eller släkt och släkt. Teorin om ett indoeuropeiskt urspråk är så pass bevisad att den är allmänt vedertagen, där ett indoeuropeiskt urspråk förgrenat sig i flera omgångar och blivit till en mängd olika språk och språkgrupper. Man kan tycka att dessa språk borde vara mer lika varandra än de faktiskt är om de nu är släkt, men levande språk används och därför utvecklas och förändras de hela tiden, inte sällan då åt olika håll. Svenska och sanskrit hör till vitt skilda undergrupper i detta indoeuropeiska språkträd, och skulle två modermålstalare av de båda språken stå öga mot öga i en konversation skulle de troligtvis inte förstå varandra alls. Men tittar man på ord som rimligen har använts sedan urminnes tider – alltså ord som använts länge och används än och därför inte haft anledning att förändras – så kan man se att språken sannolikt delar ett förflutet, delar rötter. Det är exempelvis uråldriga ord som moder, fader och mjölk. Eller räkneord.