Jag följde en serie en gång där några brittiska syskon levde i New Orleans. Deras engelska stod förstås i skarp kontrast mot den omgivande amerikanskan och kanske var det därför jag först la märke till en märklig liten konsonant som smög sig in här och var. Eller konsonanten i sig var väl inte särskilt märklig, men användandet var för mig ovant. Först trodde jag att jag hörde fel, men när den ena brodern upprepande kallade sin syster ”Rebeckar” insåg jag att jag var något språkligt spännande på spåren och började lyssna efter mönster. Det lilla r:et verkade framför allt dyka upp när brodern sa ”Rebeckar and I”. Serien tog slut och fenomenet låg kvar i bakhuvudet tills jag häromdagen stötte på det igen och bestämde mig för att reda ut detta för mig själv en gång för alla. Det handlar alltså om vad brittiska lingvister kallar för ett intrusive R. Ett litet ”r” som tränger sig in i meningarna och som britterna själva inte alltid är medvetna om. När ett ord slutar på vokalljuden <a> som i Rebecka, <aw> som i paw eller <ah> som i blah blah och nästa ord börjar med en vokal kommer konsonanten r in och fungerar som ett lim. Det hjälper till att binda ihop orden och få meningen att flyta. Utan r:et kan det låta hackigt eller styltigt, lite som vi tänker oss att en robot pratar eller någon som överartikulerar. Det är också lite tungvrickande för den som talar att försöka hoppa från en vokal till en annan, eller lägga in en liten paus emellan (trots att detta förekommer i vissa varienter av brittisk engelska också). Eftersom vi människor är ekonomiska i vårt språkanvändande tar vi till sådana här fonetiska uttalslättnader. ”Rebecka-r-and I” kräver mindre ansträngning för en engelsman att säga än ”Rebecka and I” och när vi talar fort eller utan att tänka faller det sig naturligt. På samma sätt som svenskans det eller med tappar sitt t eller d i tal. Det är helt enkelt lättare för oss att säga när vi svingar oss från ord till ord. Som språkbrukare vill vi göra minsta möjliga ansträngning utan att betydelsen i det vi vill säga förändras. För britterna (och de andra av de engelska varieteterna som använder sig av fenomenet) förändrar det lilla r:et rent språkligt inget mer än att tungan och munnen får jobba aningens mindre och ordräckan flyter lite smidigare. Men vill vi svenskar med engelska som sekundärspråk anstränga oss lite för att få vårt engelska uttal att flyta lite bättre, då kan vi nu prova att släppa in ett inkräktande r eller två.
